Förre biskopen Bengt Wadensjö
skriver i kyrkans tidning om Muhammed, och huruvida han bör ses som en Guds profet. Wadensjö landar i ett "ja" (utan att hålla med Muhammed) utifrån en matris med fyra frågor som ställs.
Bengt Wadensjö tar i sin debattartikel i Kyrkans tidning upp en viktig men sällan avhandlad problematik: hur bemöter kristna islam? Många kända och skickliga apologeter har inte berört frågan alls, antingen för att denna religion inte trätt fram vid deras tid eller för att de av någon orsak valde bort den. C.S. Lewis, ofta omhuldad apologet och författare skriver just inget om den, ej heller Stefan Gustavsson i sin ”Kristen på Goda grunder” som på goda grunder ses som en lämplig introduktionsbok till den traditionella apologetikfåran. Boken är bra, men utmaningen från islam berörs inte.
Wadensjö löser problematiken genom att formulera ett antal kriterier på vad som är en profet, ställa detta raster mot Muhammed, och utifrån resultatet konstatera att denne allt var en guds profet. Detta är ett lovvärt försök, men i praktiken blir det meningslöst, ja rent av en särdeles kraftig intellektuell reduktion som är förvånande att se från en emeritibiskop.
”En profet är en person som i världen bär fram ett budskap hämtat från Gud. En profet bär fram sitt budskap obekymrad om att vara politiskt korrekt. En profet är inte populistisk. En profet bär på en vision. Jag kom fram till att ”ja, Muhammed måste ses som Guds profet”.”
Egentligen är ingen av dessa faktorer speciellt besvärlig. Alla profeter i GT, liksom Johannes döparen uppfyller dem. Problemet blir den första tesen – om profetens budskaps Gudsursprung. Låt oss nu hypotetiskt anta att vi byter ut Muhammed mot Joseph Smith, grundare av mormonrörelsen.
Han hävdade att hans budskap kom från Gud, uppenbarat genom visioner och änglars tilltal. Han struntade i att vara politiskt korrekt – glödande slaverimotståndare som var för månggifte. Populistisk var han inte heller. Visionsbärare? Absolut. Men ändå skriver inte Wadensjö om Joseph Smith som en Guds profet.
Andra klassiska ledare som på detta sätt också blir profeter är (för att nämna några) Swedenborg, Jim Jones, vissa ledare för rasistiska ”kyrkor i USA” (exempelvis Church of the Creator) eller för den delen Tomas diLeva. Matrisen är så öppet hållen så att om den första tesen – den om ett budskap från Gud – lämnas till individen själv att besvara så är det många, många, som blir Guds profeter – med enormt olika budskap, olika tro och rätt och slätt olika religioner. Ett exempel - Gud kan inte ha skapat alla människor (vilket både muslimer och kristna tror), eller bara den vita rasen (church of the creator mfl små sekter). Helt plötsligt har vi fyllt profettiteln med meningslöshet upp över öronen – eftersom definitionerna är för vida. En besvärande reduktionism har skett, som ingen religionsdialog i världen är betjänt av.
Det är inte möjligt att bara utifrån en persons egenbekännelse säga om dennes budskap hämtats från Gud. Detta diskvalificerar inte Muhammed eftersom det inget säger om hans budskaps validitet. Däremot diskvalificerar det Wadensjös definition.
Kanhända Muhammed var Guds profet. Jag tror det inte, eftersom han inte bekänner Jesus som Messias, vilket är det nya förbundets kriterium på att tillhöra Gud (ex 1Joh 5:1ff).
Oavsett vilket, Wadensjös väg är om än ett lovvärt försök att förhålla sig till islam en allt för lätt väg. Den ser snygg och prydlig ut, men är och förblir ett luftslott. Att biskopen inte såg detta tyder måhända på bristande klarsyn.
